Memoarer

I formgivandet av mina memoarer ville jag fokusera på begreppet memoarer i sig. Jag ville göra en forskning i minne, försöka se livet utifrån och dra paralleller mellan olika delar. Vad är det att minnas? Vad är det att bli gammal? Vad blir kvar? På vilket sätt förvarar vi minnen?  Hur kan minnen visualiseras? Hur kan något så abstrakt göras konkret?

Det är det första jag tänker på när jag tänker på vad det innebär att bli gammal är en växande samling av ägodelar som man inte längre har någon användning av – skräp. Saker som kunde kastas men istället förvaras, organiseras, arkiveras i det oändliga. Skräpet pockar på ens uppmärksamhet, kräver ett ställningstagande, förökar sig som en epidemi i takt med att man blir äldre. En materialisering av liv som inte går att värja sig mot. 

Varför är vi så oförmögna att göra oss av med skräpet? Varför är vi så fästa vid det? Går det att dra kopplingar mellan olika delar i livet och skräpet? Finns det någon koppling mellan skräp och minne? Mellan minne och ansvar? Minns vi mindre och mindre i takt med att skräpet blir mer? Innebär stigande ålder större ansvarstagande och innebär större ansvar fler saker? 

För att bena i mina teorier behövde jag ta hjälp av någon som levt längre än jag för att få ett annat perspektiv . Från någon som inte står precis i början av historien och spekulerar i hur det kommer att sluta, utan någon som redan uppplevt större delen av livskurvan och kan se det utifrån. Jag berättade om mina teorier och ställde mina frågor till min mormor, 92, och lät sedan henne berätta fritt vad hon tänkte om minne, sparande, ansvar och framförallt skräp genom livet. Delar ur samtalet hörs i bakgrunden av videon.