Alumnintervju, mode: Antonia Pihl
Antonia Pihl gick ut modeprogrammet på Beckmans 2018. Här berättar hon om hur hon blev den svenska artistelitens favoritdesigner, vad hon har med sig från Beckmans och tips till dig som drömmer om en karriär i modebranschen.
1. Du började jobba med att klä artister redan under din tid på Beckmans, hur kom du in på det?
Stylisten Robert Rydberg lånade en massa kläder från oss alla i klassen inför en visning på Elle-galan, där sångerskan Steele uppträdde i mitten av catwalken som han valde skulle ha just delar av min ”material-kollektion” på sig – vilket ju betydde att mina plagg fick lite extra uppmärksamhet i den annars enorma visningen. Därefter fick jag ett samtal från hans assistent som berättade att dom skulle styla Little Jinder inför hennes vår-turné. Han hade då kommit att tänka på och frågat efter ”den där tjejen på Beckmans som gjorde lite sportiga grejer”, och vi inledde ett samarbete då jag designade och sydde en kollektion för artisten att ha under hela turnén.
Artistsverige är väldigt litet och efter de första scenkläderna var bollen i rullning. Jag har alltid jobbat stenhårt – men aldrig specifikt för att nå ut till artister. Jag har nog delvis bara haft lite tur med tajmingen då den design jag gillar att göra, som i sig främst grundar sig på mina intressen inom extremsport, varit ”rätt i tiden” vad gäller kläder artister vill ha på scen. De är edgy – men inte FÖR crazy. Bekväma och nästan alltid oversized – vilket skapar en rörelsefrihet men också att artisten i fråga alltid säger att de känner sig ”mäktig” på scenen. Och de är könsneutrala – så beroende på styling kan de vara super-maskulina, sexiga, 100% sportiga, feminina eller få vilket uttryck man än vill åt.
2. Jobbar du med fler projekt förutom att designa för artister?
Jag har en anställning nu som huvud-designer på ett internetbaserat märke vilket tar upp majoriteten av min tid men det är ju alltid en miljon saker på gång ändå, känns det som. Utöver det och designandet för artister (som roligt nog fortfarande är högst aktivt) driver jag en liten side-business där jag säljer enklare tröjor med antingen min PIHL-logga eller en väldigt limiterad upplaga printade T-shirts, som jag lät producera på Bali när jag bodde där året efter examen. Där gjorde jag även en samarbetskollektion för ett spanskt märke baserat på ön. Så lite sådana halvstora projekt kommer med jämna mellanrum. Nu i dagarna har jag till exempel just plockat ner ett pop-up showroom jag hade på The Forumist i Mood-gallerian med vilka jag kommer fortsätta att jobba med, men samarbetet kommer inom kort att ta en annan form…
3. Sex månader efter att du tog examen från Beckmans listade Vogue dig som en av 100 personer som flyttar fram gränserna i modebranschen. Hur har det påverkat dig och din karriär?
I ärlighetens namn… knappt alls! Eller inte när det kommer till min karriär än så länge i alla fall, mer än att det så klart ser fint ut på CV:t, när jag nu än kommer att behöva använda mig av det. Mest var det väl en boost för egot och en befriande bekräftelse på att allt hårt arbete lönar sig och det är ju alltid kul att bli uppmärksammad – särskilt när det gäller något man slitit för dag och natt så länge. Men sen är jag en person som har väldigt svårt att ta till mig den typen av händelse; jag måste på något sätt uppleva det för att det ska kunna kännas på riktigt.
4. Vad har du med dig från Beckmans som har varit viktigt för din karriär?
Oj, allt! Alltså jag hade ju aldrig varit där jag är idag om det inte vore för Beckmans – eller kanske framförallt vad jag valde att göra med min tid där, hur jag verkligen utnyttjade de tre åren och gav allt. Men det absolut viktigaste jag har tagit med mig från Beckmans har snarare med mig som person att göra – det har gett ett otroligt självförtroende och det ligger en sådan stolthet i att veta att oavsett hur min estetik ser ut, hur rätt i tiden den är eller inte så kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig antalet timmar jag lade ner på skolan, min ambitionsnivå och det ändlösa drivet. Efter att ha genomgått utbildningen och framförallt examensprojektet, känns det som att allt är möjligt – att jag skulle kunna göra vad fasen som helst här i världen, bara jag vill det nog.
5. Har du några tips till någon som drömmer om att jobba som modedesigner?
Ja. Hur klyschigt det än låter: gör det du tycker är kul och själv tror på, som du har en personlig koppling till – inte vad du tror att branschen vill se eller vad andra gör. Ängslighet syns igenom men likväl gör även självförtroende och självdistans det. Det är också en hård värld där du för att lyckas förmodligen kommer behöva kämpa och slita betydligt mer än i många andra yrken och dessutom få betydligt mindre betalt; gör du då inte något du verkligen brinner för finns det ingen mening med att ge sig in i industrin, för att vara krass.
Jag vill inte sticka under stolen med att det är mycket stress, blod, svett och tårar – men då och då får man också nypa sig i armen för att påminna sig om faktumet att jobbet man ändå stundvis verkligen, verkligen älskar och njuter av är på riktigt. Det finns säkert som med allt en miljon sätt att göra det på, men för mig är mitt yrke snarare ett sätt att leva än bara ett jobb, och så snart jag insåg och accepterade att det är en hel livsstil kändes det inte längre lika jobbigt att jag inte lever efter ”vanliga” ramar med arbetsdagar som heter måndag till fredag eller med bestämda tider som är nio till fem – utan det är mer eller mindre dygnet runt, sju dagar i veckan. Kreativiteten är en del av ens personlighet och den väljer ibland att träda fram i de mest opassande situationerna, och så är det bara.
Jag har med tiden efter Beckmans lärt mig att få lite distans till, och verkligen uppskatta situationen: jag får betalt för att syssla med vad som har varit ett av mina största intressen sedan jag var fem år gammal, jag har sett till så att jag har frihet nog att i stort sett kunna jobba var som helst ifrån i världen och jag har ett yrke där jag känner att jag konstant utvecklas.
